En blogg om att ha Lymfom. Cancer i Lymfsystemet

Jag heter Elisabeth och är född 1952. I september 2011 fick jag diagnosen "Diffus storcellig Lymfom", DLBCL, (Lymfkörtelcancer). Cancern behandlades och efter tre år skrevs jag ut från Karolinska som botad. Hösten 2017 fick jag återigen Lymfom men den här gången var diagnosen "Follikulärt lymfom, recidiv". Den här bloggen handlar främst om min sjukdom och hur jag känner mig.. Jag skriver mest för min egen skull men vem som helst är välkommen att läsa. Skulle jag till äventyrs vara till hjälp för någon annan så skulle ingen bli gladare än jag.







fredag 18 november 2011

En dag på sjukhus

Mycket riktigt, febern steg under natten. Vid sextiden i morse hade jag 38,2. Det var bara att kontakta Hematologen och därefter åka in till akuten. Tur igen. Det var bara en före i kön så det gick fort att få komma in för provtagning. Jag fick litet bassning för att jag dricker för litet och det stämmer ju. Sedan fick jag ligga på den obekväma britsen och hosta. Varje gång jag skulle hosta måste jag upp för det gjorde jätteont bakpå ryggen.

Efter en dryg timme kom det en manlig sjuksköterska och tog in mig på Akutvårdsavdelningen (AVA1). Usch den avdelningen är ett ställe där jag definitivt inte ska vara. Där ligger folk med en massa akuta sjukdomar. Riktigt farligt för en person med dåligt immunförsvar. I det rummet jag hamnade, låg en gammal tant som sov djupt hela dagen. Hon hade fått både sömnmedel och morfin så det var inte så konstigt. Lukten i rummet var jätteäcklig. Tur att jag inte behövde tillbringa natten där!

Jag blev väl omhändertagen och man tog alla upptänkliga prover och gjorde lungröntgen. Slutsatsen var att det är ett envist virus som förorsakat hosta och feber. Då finns inga mediciner som hjälper. Jag fick åka hem med stark hostmedicin och slemlösande, som ska dämpa symptomen. En verklig stjärna i kanten får avdelningen för att de lämnade en skriftlig sammanfattning, läkemedelsberättelse, över vård och medicinering. Verkligen bra att få ett papper i handen så man kommer ihåg vilken behandling man fått och vad läkarna sagt.

(När jag kom hem hade snickaren jobbat med köket och jag gissar att det är klart för plattsättare och rörmokare att göra sitt jobb. Jag satte mig nästan och grät av glädje.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar